— 99 —
uttalad mening gafs intet vad, och husbonden blef inför gamla hennes nåd, hvad han alltid varit, nämligen den lydiga sonen, som böjde sig under den vilja, hvilken han visste var starkare än hans egen.
Inför denna gamla fru, som var hans svärmor och aldrig önskat få honom till måg, skulle nu Magnus Brandt framlägga sina bekymmer, och under den långsamma middagen vid det långa bordet, där tre generationer sutto på gamla vanda platser, medan inspektor, bokhållare, guvernant och informator hade sina platser längst ned vid bordsändan, där han själf blifvit anvisad hedersplatsen mellan gamla hennes nåd själf och äldste sonen, den redan gråsprängda herren på Malmhyttan — där kände Magnus Brandt mer än väl, att hvad han nu bar i sinnet, var ett vågspel, som icke gärna kunde sluta med framgång. Och när han på eftermiddagen satt ensam med den stränga frun i den stora salongen, där en oerhörd björkvedsbrasa flammade i den öppna spiseln, tyckte han, att svärmoderns kloka ögon hvilade på honom, som om hon anat allt, innan han ännu hunnit säga henne något.
Magnus Brandt gjorde emellertid, kallt och kort, som han visste, den gamla ville ha det, sin framställning af, hur sakerna stodo. När
