— 100 —
han slutat, löste hennes nåd upp hakbanden på bindmössan, som generade henne efter middagen, kastade dem bakpå ryggen och yttrade långsamt och skarpt:
— Nu vill han, att jag skall hjälpa honom ur klämman, sedan han väl kört fast. Nej pass, min kära Magnus, sådant gör ingen, som har sitt förstånd i behåll.
Därmed satte sig den gamla frun tillbaka i länstolen och fortfor:
— Jag är inte den, som vill lägga lök på laxen och salt i öppna sår. Och hade du kommit till mig för tio år sedan eller bara för fem, då kunde det måhända ej varit ur vägen, om jag hjälpt dig en smula på trafven. Men när det redan brinner i halfva huset, då är så dags att spruta vatten. Och det lönar sig inte att ropa schas åt katten, när korfen är uppäten. Men så länge har jag setat här och vetat, hur det skulle gå, att nu får jag väl ändå säga dig hvar skon egentligen klämmer. Det vet du inte själf, och du tror nog, att jag ingenting vet af allt det som passerat på gamla Skogaholm, för att jag gudbevars sitter så långt borta. Allting vet jag ju inte heller, men när jag stafvar och lägger ihop, så begriper jag nog schäsen i alla fall. En snäller karl är du, Magnus Brandt, det har jag alltid vetat och förstått, men ett kräk är du också.
