— 109 —
märkte hon blott, att hon med ens blef så tindrande glad. Tyst smög hon sig upp på sitt rum, och uppkommen dit, satte hon sig ned och sjöng med sin outvecklade klara stämma tyst för sig själf. Hon sjöng, emedan hon ej kunde annat. Men hon sjöng tyst, emedan hon fruktade, att den sjuke kunde höra henne och blifva störd. På en hel månad hade hon icke hört sin egen röst, så tyst hade allting varit, så förfärlig den tanken, att någon fanns hemma, som kunde dö i deras eget hus. Hon sjöng om »Den Bergtagna», hon sjöng om »Sorgens natt».
Liten Kerstin och hennes moder de lade gull i bår,
Hvem bryter löfven af liljeträd?
Liten Kerstin hon sörjer sin fästeman ur graf,
I fröjden eder alla dagar.
Visorna hade hon funnit i moderns bokskåp, där nyckeln satt i, och på clavecinen hade hon tagit ut melodierna.
Nu droppade snön från taken, nu rann bäcken öfver stenarna mellan den våta snön i skogen, nu sken marssolen, och om några dagar kom april. Isen på sjön bar icke längre, genom skogarna och kring fälten svepte vårblåsten.
