— 108—
Den sjuke utstötte ett sakta ljud, som om själfva tystnaden oroat honom, i samma nu stod Sara framför bädden, och fänriken började utfråga henne.
Kort, knappt och vänligt besvarade den gamla hans spörsmål. Den unge mannen lyssnade uppmärksamt på Saras ord. Till sist sade han:
— Hur länge får jag stanna här?
— Till dess att fänriken blir frisk, kom svaret.
Den sjuke slöt ögonen och föll åter i den sömnlika dvala, som är hälsans förebud.
Så förgick en hel månad, och under denna tid hade den sjuke officern ännu icke fått lämna bädden. Febern var längesedan borta, men tillfrisknandet gick långsamt. Doktorn kom numera sällan, och vid sitt sista besök ordinerade han blott stark, närande föda och tålamod. Faran hade varit stor, förklarade han, och krafterna hade blifvit nedsatta, därför att sjukdomen brutit ut under resan, och nödig vård kommit först i elfte timmen. När han gick, sade doktorn till brukspatronen:
— Ungdomen, min värderade vän och studiekamrat, ja, ungdomen. Den kan göra underverk.
Karin hade stått i vestibulen och hört doktorns ord, och utan att hon tänkte däröfver,
