— 111 —
i dessa dagar, och Cecilia har fått annat att tänka på.
Därmed kysste Brandt dottern på kinden, steg i släden och körde bort. Karin stod ensam kvar på trappan och fattade icke, att det som händt kunde vara sanning.
I det uppdrag, Magnus Brandt gifvit sin dotter, låg vid denna tid ingenting, som kunde verka öfverraskande på en ung flicka. Ärbar som tiden var, voro dess former friare och enklare än våra, och när behofvet kräfde, sköts konvenansen undan lättare än nu. Hos sina vänner bland folket hade Karin mer än en gång setat vid sjuksängar, mäns lika väl som kvinnors. Och dock kände hon sig nu brydd, ängslig och lycklig på samma gång.
Fylld af de mest förvirrade känslor och föreställningar sprang hon uppför trappan och in i sitt rum. Hon vågade ej sätta på sig ett smycke, hur gärna hon än velat. Men håret ordnade hon, under halslinningen fäste hon ett fint hvitt krås, och öfver klädningen band hon ett förkläde med bred, lysande bård.
Ute i korridoren mötte hon Sara.
— Hvart tänker Karin gå? frågade den gamla tjänarinnan.
— Far har sagt, att jag skall hålla fänriken sällskap. Han är ju så ensam.
