— 112 —
— Har far sagt det?
— Ja.
Sara frågade ingenting mer. Med en min, som om hon tvått sina händer, steg hon långsamt utför trappan, och Karin gick vidare fram till gröna gästrummets dörr.
Där steg hon in och blef först stående vid dörren utan att kunna säga något.
Det ansikte, Karin nu mötte, var så olika med det hon förut sett, att hon först icke kunde hämta sig från sin öfverraskning. Ännu mera förvirrad blef hon, när den sjuke icke yttrade någon förvåning öfver att se henne, endast log med muntra ögon, som hade han väntat hennes besök och gladt sig däråt.
— Far har sagt, att jag skulle komma, sade Karin som en förklaring.
Den unge mannen fortfor att le emot henne, log åt hennes förvirring, log åt sig själf, emedan han låg där som sjukling, log åt hela denna situation, hvilken kommit så plötsligt.
— Jag visste, att ni skulle glädja mig med ett besök, fortfor den unge fänriken. Jag har själf bedt om det.
Ännu mindre förstod Karin. Hvem hade han bedt? Hvarför hade han gjort så? Hvad ville han henne?
Den unge mannen insåg, att han gjort den
