— 117 —
systern om lifvet, smög sig intill henne och lutade sitt hufvud mot hennes axel.
Karin gjorde så, emedan hon kände behof af att just nu närma sig någon, och emedan hon just nu icke kunde tåla se någon, som icke var glad.
Systern lät det ske och förvånade sig icke däröfver. Hon var van vid den yngre systerns smeksamhet och rördes alltid af den andras vänlighet. Men hennes ansikte klarnade icke upp.
Karin såg detta och outtalade frågor brände på hennes läppar. Vid sin systers sida gick hon upp och ned i det stora rummet, där solen föll in genom låga, fyrkantiga fönster. Ingenting kunde hon säga, ingenting fråga. Glad var hon innerst också, att systern ingenting yppade, som kunde störa hennes egen lycka just nu. Hufvudet höll hon nedböjdt, som tålde hon icke att låta någon se det solljus, hvilket brann öfver hennes drag.
