— 116 —
allt åter skulle bli så gladt, ljust och leende som nyss, sade hon:
— Ni ser ju riktigt frisk ut.
Karin visste aldrig, hvarför hon strax därefter reste sig upp och gick. För allt i världen ville hon icke gå, men ändå gick hon.
— Kom ofta igen, bad han, när hon stod i dörren.
— Ja, sade Karin. Jag ska komma ofta.
Ensam gick hon där nere. Sjunga kunde hon ju icke, då hon nu visste, att i stillheten hvarje ton skulle höras dit upp, där hon setat nyss. Fram och åter vandrade hon i de tomma rummen, och hennes hjärta var fullt.
Då såg hon Cecilia komma emot sig. Systern var klädd i sitt hushållsförkläde och hade den min, som plägade betyda, att hon hade brådtom. I samma nu, just för att hon själf kände sig så upprörd och lycklig som aldrig förr, slog det Karin, att systern under de sista dagarna gått omkring med en förgrämd uppsyn, som bure hon på en hemlig sorg, eller som hade en olycka händt henne.
Karin kunde icke fråga Cecilia direkt, om något tryckte henne. Därtill kände sig Karin alltför oerfaren och ung, och dessutom visste hon att sådant alltid varit systern emot. Därför gick hon endast fram och tog den äldre
