— 119 —
det som är hennes. Sakta går Karin sedan hemåt, och medan hon går, tänker hon på, att hon gått ut, endast därför att hvarje dag måste han sofva en stund och vara ensam. I hagen stannar hon och plockar de första blåsipporna. Leende går hon hemåt med blommorna i sin hand.
Lycklig är hon, därför att ingen stör henne, lycklig åt, att fadern så ofta reser bort, lycklig, att Cecilia lämnar henne i ro och icke ens gör några frågor. I dag skall Cecilia fara till prästgården och träffa sin väninna. Karin blir hemma, ensam i hela det stora huset. Hon fröjdar sig tyst åt allt det, som nu ler så fint och ljust emot henne, och när hon nalkas gården, hör hon en vagn åka bort. Hon vet, att det är Cecilia, som far, och som om hon väntat på detta, påskyndar Karin sina steg, springer lätt uppför trappan och glider, utan att knacka, in genom gröna gästrummets dörr.
När hon kommer dit in, ser hon, att rummet är tomt, och med en känsla af besvikenhet, stannar hon först, som kan hon inte besluta sig för att gå dit in allena. Dock går hon fram till bordet, sätter blåsipporna i ett vattenglas och vill sedan gå.
Hon går dock icke. Som om något hölle henne kvar, stannar hon därinne. Framför
