— 120 —
henne ligga några böcker, icke gamla och bundna, som dem hon alltid förr sett, utan nya och häftade, nyss uppskurna. En efter en tar Karin böckerna i sin hand och ser på dem. Främmande namn och ord. Allt det, som hon icke vet, det, som ingen vet mer än han. Här står alltså det han sagt henne, det, han brukat tala om, allt detta förunderliga, som under ett par veckor förvandlat hela Karins värld, gjort den så ny och så stor. Sakta lägger hon undan böckerna. Hvad betyda böckerna nu? Hvad betyder hela världen? En ö har världen blifvit för Karin, en ö i rymden, där blott två människor finnas till, hon själf och ännu en.
Karin sätter sig ned vid det runda bordet med dess gröna duk, och i detta ögonblick minns hon alla dessa veckor, ser dem liksom glida sig förbi, ser blott en enda människa, som gjort henne lifvet stort och rikt, mörkt och ljust på samma gång. Och hon gläder sig åt, att allt detta är hennes, hennes allena. Ingen vet det mer än hon. Ingen skall någonsin få veta det.
Allt om sig själf har han berättat, och allt hvad han berättat har varit vackert och godt. Det är blott en sak, som pinat och pinar Karin, därför att den är så farlig, att den kan gälla hans väl och ve. Hon vet den, och aldrig skall
