— 3 —
Det första jag ser i minnet är gården, Skogaholms gamla herrgård.
På krönet af kullen ligger den, och nedanför sluttningen kan man, när sjön ligger lugn, se det brutna taket spegla sig i det klara vattnet. Egendomligt brutet är detta tak. Ty det ser ut, som hade det blifvit brutet af två gånger. Mellan de båda tak, som på detta sätt bildats, synes som en låg vägg, på hvilken det öfversta taket hvilar, och där detta skjuter fram, lyser en rad af runda fönster, liknande mörka ögon från ett led af jättelika djur. Hvit är fasaden, gulnad af ålder. Genom löfverket på de stora kastanjerna, som bilda afslutningen på gårdens rundel, blänker den fram med sina många stora fönster, den breda stentrappan och den tunga förstugudörren af järnbeslagen ek. Vid kastanjerna börja alléns lindar och lönnar, och bakom hvart och ett af de höga träden ligga de båda låga flyglarna. Äfven dessa hafva brutna tak. I den ena bor nu som för hundra år sedan inspektoren. I den andra är sädesmagasin, och öfver dess gafvel höjer sig klockstapeln, från hvilken vällingsklockan ringer till arbete eller hvila.
Norr om sjön ligger bruket, och där smedjorna höja sina sotiga tak, ser man floden, uppdämd och tvingad af människohand, kämpa
