— 4 —
sig fram mot sjön. För att komma till bruket måste man gå öfver en lång, smal träspång, hvilken bär öfver kärret, och medan man går på den, hör man hamrarna, hvilka för hvarje steg tyckas komma den gående liksom närmare. Först hör man det smattrande ljudet af spikhammaren, därefter smälla stånghamrarna i, så att man tycker sig kunna se, hur stängerna dragas ut, blifva längre och längre, alltsom ljudet blir hvassare och mera skarpt och kallt. Sist kommer det dofva dånet af smälthammaren, som mottager den glödande mjuka massan och långsamt ältar den till en stor eldsprutande klump, kring hvilken män i grofva skjortor och med trätofflor på de bara fötterna stå, pustande efter ansträngningen, medan svetten rinner i strömmar öfver deras bruna hud.
Kommer man så upp för bruksbacken, är man midt i larmet, och utanför smedjan står bokhållaren, sysselsatt med att syna järnstänger. Rundt omkring är allt svart. Marken är svart, trampad af sotiga fötter, grusad med slagg, som smulats sönder af de tunga malmvagnarna och svärtats af kolryssarna, hvilka i långa rader kört däröfver, spridande kolstybb genom sina otäta spånsidor. Män i hvita skjortor, hvilkas lemmar glödgats af det hårda arbetet framför härden, sitta utanför smedjorna, svalkande sina
