— 122 —
annat. Och hans samvete är i strid med denna kärlek, som förlamat hans vilja och hans förstånd. Han tänker på den händelse, som förändrat hela hans lif och tvungit honom att söka främmande land och lämna sitt eget.
Han ser sig själf den olycksaliga kvällen, då han, het af vin, kom ansikte mot ansikte med den enda man, hvilken han bort undvika. Hvarför hade denne man alltid varit honom emot? Hvarför skulle de mötas just då? Blodet steg honom åt hufvudet vid blotta minnet. Skarpa föllo orden dem emellan, till sist kom skymfordet, det dödliga skymfordet, som endast kunde aftvås med blod. Därefter kom mötet dem emellan. Den andre faller, skjuten midt i pannan. Hvad var allt detta? Hur var det möjligt, att sådant skett? Det var icke mera och icke värre än mångfaldiga af de nedtystade, glömda historier, som de flesta släkter gömma bland sina hemliga, blott af få kända, efter några år glömda minnen. Men när han efteråt stod inför sin far, den gamla öfversten, då sade denne: »Du är en lagbrytare. Jag känner dig icke mer. Jag vill hjälpa dig bort för min skull och din mors, och för att skammen ej må komma öfver den aktade familj, däri du mördat en medlem.» Så hade allt varit slut. Andra hade handlat för honom. En mörk natt
