— 121 —
hon yppa hans hemlighet, aldrig svika det förtroende, han gifvit.
»Om jag skulle bli sjuk», tänkte Karin, »kunde jag röja honom i yrseln. Om jag drömmer om honom, kan jag komma att tala i sömnen.»
Hon sitter också och tänker på, att nu när han är frisk, skall han resa långt bort i främmande land. Till Paris? Hur långt månne det kan vara till Paris? Och hvem skall tala med honom där? Men resa skall han, nu när han är frisk.
Och som hon tänker därpå, börja tårarna fylla hennes ögon.
För första gången tänker Karin: Hur skall det då gå med mig?
Allt bittrare föllo hennes tårar, och med hufvudet stödt mot bordet gråter hon ensam i det gröna gästrummet, som snart skall stå tomt.
Men nere i förmaket sitter den unge fänriken i karmstolen bredvid det aflånga bordet af mörkpolerad alm. Hans läppar äro fast sammanslutna, och blicken är frånvarande. Han drömmer icke längre. För första gången under långa veckor tänker han klart. Han vet, att han älskar, vet, att om han stannar längre, måste han säga det, emedan han icke kan
