— 124 —
han ser henne där, upplöst i en förtviflan, hvilkens orsak han ej vet, men genast sätter i samband med sig själf, då glömmer han det beslut, han nyss fattat, sakta närmar han sig den unga flickan, böjer sig ned öfver hennes axel och hviskar:
— Hvarför gråter ni?
Karin spritter upp, hon kan ju ingenting svara, kan ju icke säga, att hon gråter för hans skull. Rådlös sitter hon framför den unge mannen och kan icke finna ord.
Då lutar han sig ännu närmare intill henne, och hans hand stryker hennes mjuka, glänsande hår. Hvad han själf säger, vet han icke, knappast heller, hvad Karin svarar. Men han får dock veta, hvarför hon grät, när han kom in.
— För min skull, bryter han ut. För att jag skall resa?
— Ja ja, säger Karin och ser upp mot honom, som ville hon, att han skulle hjälpa henne ut ur denna förfärliga nöd.
Då böjer sig den unge fänriken ned och kysser den gråtande flickan.
— Vill du vänta på mig? säger han. Vill du vänta, till dess att jag skrifver: nu får du komma.
Svindlande som inför ett djup, hvari hon aldrig sett in, sluter Karin ögonen.
