— 125 —
»Ja ja,» hviskar hon till svar. »Jag ska vänta på dig, till dess att jag blir gammal och grå. Vänta på dig, så länge jag lefver. Aldrig blir jag ensam då. Aldrig skall jag gråta.»
Hur ljust allt blifvit i en hast! Hur lyckligt! Och framför allt hur möjligt! Intet är svårt längre, intet finns, som icke kan öfvervinnas.
Båda äro nu så uppjagade, att de stamma mot hvarandra och finna inga ord. Gråten darrar i deras ögon, och när de länge setat tysta, säger Karin:
— Vi är ensamma hemma. Ingen finns här mer än vi.
Därpå bemanna de sig och gå lyckliga ned till middagsbordet, som väntar. Muntra som två lekande barn, spela de med ord för att missleda huspigan, som passar upp. Och när middagen är öfver, är eftermiddagen deras. Ensamma följas de åt ut i hagen. Inne i skogen, där det är ensligt och tyst, gå de arm i arm. Karin visar honom sina vägar i skogen, stenen vid bäcken, som larmar af vårflödet, stranden nere vid sjön, där sanden ligger som en hvit båge, hvilken vågen smeker.
När de komma tillbaka, är det redan mörkt. Karin tänder lampan, och ingen af dem vet, hur tiden kunnat gå så fort. Dock har den gått, och när de skiljas i trappan,
