— 126 —
som för till bådas rum, då brinna Karins kinder. Hviskande byta de kyssar i mörkret, till dess att Karin säger:
— Inte mer. Jag blir rädd.
Länge sitter Karin sedan inne hos sig vaken, lycklig att systern är borta, lycklig emedan hon vet att några steg från hennes dörr finns den, hon älskar, lycklig åt allt, som kommit och ännu kan komma, allra lyckligast dock, att hon är ensam med sin lycka.
Först när hon lagt sig och redan släckt ljuset, minns hon något, som hon glömt.
— Tänk, tänker hon, ej en enda gång har jag kallat honom vid namn.
Och hon beslutar att nästa morgon, när de mötas, vill hon hälsa honom med att säga det högt.
Det underbara namnet, som hon aldrig förr kunnat uttala.
Leende somnar hon.
Men den unge fänriken har icke gått till sängs. Allvarlig sitter han vid sitt bord och har icke rum för mer än en enda tanke: hur enkelt och rikt lifvet plötsligt blifvit, och hur rak och klar den väg nu ligger utstakad, som han från denna dag har att gå.
