— 128 —
sade hon. Inne och ute, sommar och vinter. Hvar jag går och står.
När dessa ord växlades dem emellan, följdes de åt på vägen, som gick utmed sjön. Rundt om dem knoppades björkarna. Luften var full af fågelsång. Maj var inne, och den sjuke hade länge varit frisk.
Så kom den afton, då de sista gången måste säga hvarandra farväl. Den kvällen föll regnet i strömmar, och blåsten hven. De hade smugit sig ned i trädgården för att få träffas, inne i det lilla växthuset bakom aplarna stodo de, och rundt om dem silade regnet i strömmar utför växthusets glasvägg, så tätt och våldsamt, att i det trånga rummet mellan blomkrukorna blef det nästan mörkt.
— Så fort jag kommer fram, sade Sigfrid Björnram, skrifver jag och sänder dig min adress.
Karin nickade. Det var så klart och enkelt alltsammans.
— Jag skall gömma dina bref, sade hon. Och läsa i dem hvar dag.
— Du skall också skrifva ofta, svarade han.
Karin nickade åter.
Det fanns intet mer att säga. Tiden var knapp. Däruppe väntade Magnus Brandt och hans äldsta dotter på gästen, som dröjde, och Karin, som ingen visste, hvar hon fanns.
