— 129 —
— När jag rest i morgon, sade Sigfrid Björnram, skall du smyga dig in i mitt rum. Där har jag lagt något, som jag vill, att du skall få, när jag är borta.
— Tack.
Karins tankar voro på flykt, och hon hade knappt hört hans ord.
— Tänk, när du en gång kommer igen och hämtar mig, sade hon och log.
Utan att kunna svara ett enda ord drog den unge mannen flickan till sig. Hans hjärta var fullt, och han ville icke visa henne, hur han led. Då grät Karin för första gången, grät tyst och stilla i hans famn. Hvarken ord eller smekningar kunde trösta henne.
Ingenting mera hände, som en dröm syntes det dem båda, att de skiljts och sagt hvarandra farväl. När Karin ensam kom in, sutto de andra vid kvällsbordet, och fadern bannade henne, därför att hon kom sent. När hon åter kunde se upp, tvang hon sig att le, undrade bara öfver, att allt omkring henne tycktes så främmande, och att hon med ens blifvit flyttad så långt bort från alla och allt.
Tidigt följande morgon reste Sigfrid Björnram. Karin låg i sin bädd och hörde vagnen rulla bort. Hon vågade ej stiga upp för att icke röja sig för systern, som hon hörde gå i
