— 131 —
fann, att hon icke var ond. Endast rädd såg hon ut, rädd, som om hon på gamla dagar plötsligt och mot sin vilja kommit att vara med om något orätt.
— Jag vill ingenting veta om sådant, sade gamla Sara. Kom det ihåg!
Lättad från den oro, som gripit henne, återvände Karin in i sitt rum. Af Saras ord och hela sätt förstod hon, att hvad som än måtte hända, skulle den gamla icke förråda henne. Lugnad bröt hon kuvertet. Det innehöll ett bref, som Karin läste och kysste. Men inne i brefvet låg en smal ring af guld med en liten infattad blå sten. Och i brefvet stod:
»Ringen har varit min mors. Jag fick den efter hennes död. En annan ring har jag icke att gifva dig. Men den vill jag, att du skall bära för att minnas mig. Göm den väl, så att jag kan få den i byte en gång, när jag fäster dig som min brud inför hela världen.»
Karin profvar ringen, högtidligt sätter hon den på vänstra handens ringfinger, och när hon det gjort, knäpper hon händerna samman som till bön.
— Hvar kväll, tänker hon, skall den sitta där, och hvar morgon skall jag se den, när jag vaknar.
Därpå tar hon ur sin öfversta låda ett smalt
