Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 130 —

det yttre rummet. I stället slöt hon ögonen för att icke visa, att hon låg vaken, och en ren omöjlighet syntes det henne, att hon så plötsligt var ensam. Ända till dess att hon hörde systern gå ut genom sin dörr och nedför trappan, låg Karin så. Då smög hon sig upp, och på bara fötter gick hon genom korridoren fram till gästrummets dörr. Den stod öppen, och därinne var Sara sysselsatt med att göra i ordning rummet efter gästen, som rest.

Men Karin såg, att på bordet framför soffan låg ett kuvert. Hon förstod, att det var hennes egendom, hans afsked till henne, som han velat, att hon skulle få, när hon blef ensam. Därför gick hon in, som om hon icke sett Sara, tog kuvertet och gömde instinktlikt handen och dess byte innanför linnet vid sitt bröst.

Sara hejdade sig i sina sysslor och blef stående tyst. Ingen fråga gjorde hon. Men när Karin såg upp och mötte blicken från detta gamla ansikte, hvilket nu hade blifvit iskallt och stramt, blef hon rädd. Snabbt gick hon fram till den gamla, och i det hon lade den lediga armen kring hennes hals, sade hon brådskande:

— Säg ingenting, gamla Sara. Lofva mig det!

Ängsligt såg hon gumman i ögonen och