XII.
Det hade kostat Magnus Brandt icke ringa själföfvervinnelse att gå till Fabian Skotte på Elfshammar och tillstå för honom, att utan hjälp kunde Skogaholm icke längre stanna i familjen Brandts händer. Äldre var hans egen släkt än Skottes egen, oupplösligt var dess namn förbundet med traktens. Vördnad för det Brandtska namnet hade nejdens invånare redan från barndomen stafvat sig till på de gamla och nya grafstenar, hvilka togo stor plats på Torsby kyrkogård. Magnus Brandt kände det, som om han nu måste blygas inför dem, hvilka före honom lågo där och väntade, att den siste, hvilken det icke förunnats att föra namnet vidare, också skulle sällas till dem. Men inom sig erfor han dock en stor lättnad, att han lydt det råd, hvilket svärmodern, gamla hennes nåd på Malmhyttan, gifvit honom som en tröst efter alla de beska piller, hon först tvungit honom att svälja.
