— 135 —
Fabian Skotte var en man, som redan gått öfver fyrtiotalets gräns och snart skulle vara inne på femtiotalet. Flera år hade han redan setat som änkling på sin gård. Det sades om honom, att hans korta äktenskap varit olyckligt, och att minnet däraf länge skrämt honom från att ingå ett nytt. Efter Cecilia Brandts konfirmation hade patronen på Elfshammar emellertid ägnat den unga flickan en påfallande uppmärksamhet, och många voro de tårar, som Cecilia i hemlighet fällt, då hon förstått detta. Ej ens Magnus Brandt själf hade kunnat undgå att lägga märke därtill, och mer än en gång hade det föresväfvat honom, som om i ett sådant parti låge räddningen för dem alla. Dock hade han, måhända för att ej invagga sig i fåfänga förhoppningar, undvikit att tänka på denna möjlighet, och när nu de viktiga ord voro uttalade, som skulle afgöra, icke blott hans dotters öde, utan hans eget, föreföll det honom först, som om han vore i färd med att falla offer för en frestelse. Allvarlig som ögonblicket kräfde satt Fabian Skotte på sin plats i soffhörnet. Han var en smula korpulent, men hans rörelser vora lifliga, och hans blick sköt fram skarp och klar som hos en man, hvilken vet, hvad han vill, och är van att sätta sin vilja igenom. Som en helt ny typ satt han där, en
