— 137 —
icke gjort någon hemlighet. Hvar man har kunnat se dem, och när jag nu hos hennes far anhåller om rättigheten att för framtiden få kalla henne med ett ömmare namn, ber jag, att intet missförstånd måtte råda oss emellan. Jag förklarar alltså, att fröken Cecilia måste få följa sin egen fria vilja. Tvungen vill jag icke äga henne. Att en man i mina år kanske ej kan behaga en ung flicka, därpå är jag beredd. Jag vill heller icke, att hvad vi förut afhandlat rörande godsets och brors svårigheter, skall hafva det ringaste inflytande på denna sak och det svar, jag nu väntar. Äfven om detta svar skulle utfalla nekande, hvilket för mig vore en stor missräkning, lofvar jag dock nu, i enlighet med hvad jag alltid tänkt mig, att de svårigheter, hvarom vi talat, dem skall jag reda. Svaret på min anhållan får härvidlag icke öfva det ringaste inflytande.
Magnus Brandt kunde icke annat än säga sig själf, att detta var rätt och ridderligt sagdt, så som han alltid väntat af Fabian Skotte. Och han kände sig på ett förunderligt sätt lättad genom dessa ord. Men på samma gång var han bunden som aldrig förr. Den man, som talade och handlade så, ville och borde han gifva sin dotter, om så hela världen satte
