— 138 —
sig däremot. Han räckte fram sin hand öfver bordet och tryckte Fabian Skottes.
— Mitt ja-ord har bror, sade han. Och min dotter skall heller icke säga nej, då hon vet min vilja.
De båda männen skakade hvarandras händer, och båda voro rörda. Båda tyckte de sig i detta ögonblick ha nått, hvad de önskat, och båda visste de med sig, att hvarje ord, de sagt, var ärligt menadt. Vänner voro de sedan gammalt, som grannar hade de lefvat i sämja och endräkt, och det syntes dem båda, att något stort skett i det ögonblick då beslutet fattades, att för framtiden frändskapsband skulle förena de båda familjer, hvilka under generationer täflat om främsta platsen i socknens angelägenheter.
Ty att Cecilia, om än efter någon tids tvekan och betänkligheter, dock till sist skulle gifva sitt ja, därpå tviflade ingen af de båda männen.
Magnus Brandt kände blott som en beklämning vid tanken på, hur han bäst skulle framställa detta förslag för dottern. Men innerst var han nöjd, att de ord, som nyss utbytts, verkligen voro uttalade. Ljusare än förr såg han i detta ögonblick framtiden. Vekare till lynnet var han än Fabian Skotte, mera
