— 144 —
I det ögonblick då Cecilia stod i begrepp att, som han menade, utbyta den unga flickans ställning i hans hus mot den af en ung kvinna, som snart skulle blifva hustru och mor, fann Magnus Brandt, att hans egen ställning icke borde vara dottern en hemlighet. Dubbel skulle hennes lycka blifva, då hon visste sig på en gång icke blott bygga sitt eget bo, utan äfven bereda sin fader en lugn ålderdom.
Cecilia satt i faderns soffa på den plats, där Fabian Skotte på förmiddagen setat, och ansiktet, som hon stödde med handen, blef blekt, under det att fadern talade.
När han slutat, sade hon endast:
— Är det verkligen så illa ställdt för oss?
Hon talade lågt och undergifvet, men i hennes röst kom något af den bitterhet hon kände, öfver att denna olycka, som fadern förtegat så länge, blef berättad just nu, då den blott ökade hennes egen pina.
Magnus Brandt ryckte till vid dessa ord.
— Skall det du nu säger vara en förebråelse? sporde han skarpt.
Cecilia skakade på hufvudet. Med båda händerna strök hon öfver sitt benade hår som för att släta det. Rörelsen var helt mekanisk och mera blef icke sagdt. Men i själfva den oåtkomliga tystnad, hvari dottern
