— 143 —
åsynen af den unga flickan kallat till lif, starkare än någonsin efter det afgörande samtal, som på förmiddagen ägt rum.
Magnus Brandt gick ensam nere hos sig, och den känsla af tacksamhet mot Gud och lugn inför sitt eget öde, hvilken på förmiddagen varit nära att öfverväldiga honom, vände nu åter med fördubblad kraft. Det var, som om alla bekymmer med ens blifvit lyftade från hans skuldror. Hvad han känt tungt att mottaga af en främmande, kunde han lugnt och som en själfklar sak taga emot af sin måg. På åratal hade Magnus Brandt icke så tillitsfullt som denna afton sett framtiden an.
Ensam gick han fram och åter i sitt rum. Mer än en timma gick han så, endast njutande det lugn, hvilket efter år af oro och kamp ändtligen blifvit honom beskärdt. Han kände ett direkt behof att så länge som möjligt i ro få njuta denna stillhet, hvilken syntes honom ha kommit, just då den som mest var efterlängtad, och han afbröt den icke, förrän ringningen från klockstapeln i den tysta vårkvällen berättade, att arbetet för dagen var slut. Då lät Magnus Brandt kalla sin äldsta dotter till sig, och i lugna, nästan varma ordalag sade han henne, hvad som händt, och bad henne betänka sig. Ingenting dolde han för dottern.
