— 148 —
hennes själ hade den danat sin värld för sig, olik allt annat på jorden. Förrän Karin lät en annans blickar, vore det ock en systers, falla på denna dolda skatt, förr ville hon dö.
Men innerligt gärna hade hon velat närma sig systern, och större än den måhända var, målade sig Karin den smärta, hvilken drabbat Cecilia. Vänligt hade hon önskat få smeka systern och lyfta bördan bort. Men för hvar gång, hon ville närma sig Cecilia, fann hon, att vägen dem emellan var stängd, och de försagda försök härtill, som Karin gjorde, tycktes den äldre systern länge icke vilja se.
För hvar dag som gick blefvo emellertid nätterna längre och ljusare, och midsommaren kom allt närmare. De gamla träden på gården stodo fullöfvade, trädgården glänste hvit som fullsatt med jättebuketter af hvita blommor. Fruktträden smyckades med sin korta, bedårande försommarskrud, och syrenbuskarna hängde fulla af svällande knoppar. Då fick Karin sitt första bref från Paris. På omvägar kom det henne i handom, och hvilken väg hennes hjälte valt för att skaffa det fram, fick hon aldrig i veta. Karin grubblade ej heller däröfver. Hon bar blott brefvet som en hemlig skatt obrutet i sin klädningsficka, och först på eftermiddagen smög hon sig upp på sitt rum, där hon stängde
