— 149 —
dörren och läste sitt första kärleksbref, glömsk af allt annat än den onämnbara, hemliga källa, hvilken omskapat hela hennes lif. Långsamt och tyst läste hon det långa brefvet, som berättade om ett främmande land och den stora världsstaden, om nya, underfulla tankar, om kampen långt borta för tankar och nya människoöden. Bland allt detta fann hon ord om sig själf, varma, glödande ord, som fingo hennes hjärta att klappa, förhoppningar om en framtid, löften att en gång skulle han komma för att hämta henne, som väntade, som aldrig kunde svika, som älskade honom öfver allt. Allt detta mottog Karin, medan sommarens ängar stodo gröna, och solen värmde jorden, hvilken gaf blommorna färg. Det kom med visshet om, att hon skulle vänta och hoppas. På samma gång öppnade detta bref liksom hela världen för henne. Liten och obetydlig, som Karin kände sig, blef det henne ett nytt under, att någon, hvilken lefde midt inne i allt det härliga och stora, som hon drömde sig fanns i världen, kunde sitta där och tänka på henne, gifva henne en plats hos sig, nå henne med sin längtan och kanske en dag bära henne bort på starka armar, dit, där all lifvets fullhet växte stor, så att den skrämde, blott genom den fullhet, som aningen gaf.
