— 6 —
omätligt, och dock stå de hvarandra personligen måhända närmare än under den brytningstid, i hvilken vi nu lefva. Aldrig ser man afståndet större, än när man kommer till kyrkan, Torsby hvita kyrka, som ligger midt i byn, tecknande sig mot en bakgrund af stora skogar. På den stilla platsen, där kyrkans tvära torn reser sig öfver prästgården och bondbyn, är marken öfversållad med låga kullar, hvilkas namn ingen vet, och på andra stå simpla träkors, där namnen plånas ut af väder och vind, och korsen själfva småningom ruttna bort och falla samman.
Men närmast kyrkan och öster om hennes kor ligga de grafvar, hvilka bevaras. Här gå alla med vördnad fram, här ligga tunga stenar nedtryckta i jorden, ensamma kors af järn resa sig bakom stenarna, och bredvid dessa stå de stoltaste monumenten af höga granitblock, resta af sörjande, hvilka haft förfäder att minnas. Här kan man läsa på grafstenarna både mans gärning och kvinnas minne. Glömda äro de flesta nu, en gång vittrar äfven stenen sönder och blir till grus. Två namn är det, hvilka här bundits samman, och till dessa namn knyter sig skogsbygdens historia.
En af de släkter och den äldsta af dem, hvilkas grafstenar samlats på Torsby
