— 7 —
kyrkogård, bar namnet Brandt, och många voro berättelserna om dess medlemmars egendomliga öden. Talade utanför stående om en Brandt, skedde det gärna med en egen blandning af intresse och skygghet, och stundom kunde man spåra något af fruktan i de ord, hvarmed man omtalade dem. »Brandtarna äro ett släkte för sig», sades det. Och därmed var antydt allt det, som man menade och icke hade lätt att kläda i ord.
Släkten kom till Sverige efter trettioårskrigets slut, och huruvida stamfadern varit tysk, skotte eller möjligen tillhörde någon annan nation af de många, hvilka samlats under hjältekonungens fanor, var oafgjordt. Hans porträtt i kyller och med en skäggprydnad, noga återgifvande Gustaf II Adolfs, var för gammalt och blekt för att gifva någon ledning. Alltnog — en utlänning var han, och de småhistorier, hvilka traditionen bevarat om honom, inskränkte sig till sådana, som kunna berättas om hvarje krigare, hvilken i gamla tider slagit sig till ro med ett adelskap och ett gods.
Men jämte detta hängde många porträtt på Skogaholm. Där fanns krigaren från Karl X:s tid med yfvig peruk, svällande ansikte och små mustascher, en allvarlig man från Karl XI:s dagar, också han i peruk, men med ämbetsmannens mantel i stället för krigarens harnesk
