— 159 —
mottagit ett bref, nog tog rundlig tid på sig, innan han kom sig för att besvara det. Också började trädens blad gulna, och ute på åkern stod hafren i skyl, innan gamla hennes nåd på Malmhyttan lät någon på Skogaholm ana, att dotterdotterns bref kommit henne i handom.
Saken var äfven den, att den gamla frun fann brefvet svårt nog att besvara. »Man bör icke lägga sig i andras giftermål, däraf skördar man endast otack samt råkar i förtret och än värre calamiteter,» var en maxim, hvilken hon städse plägat uttala, och hvilken hon i hela sitt lif obrottsligt hållit. Att nu på gamla dagar tränga sig mellan barken och trädet var henne mycket emot. Å andra sidan erkände hon ju, trots allt, att hon dock var flickans rätta mormor, och sina barns äktenskap, såväl söners som döttrars, hade hon städse plägat utan hänsyn till ofvan nämnda gyllene lefnadsregel både ordna och besluta öfver. Den ende, som i sin tid förmått öfvervinna hennes makt, var — som hon heller aldrig kunnat glömma — just Magnus Brandt, hvilken mycket mot den gamlas vilja blifvit gift med hennes äldsta dotter. Därför hade hon såväl mot honom som mot hans barn känt sig främmande, och denna känsla gjorde, att hon nästan betraktade dem som bipersoner inom familjen, med hvilka hon till sin egen
