— 160 —
lycka, helst då hennes egen dotter var död och borta, strängt taget icke behöfde taga någon befattning.
Men den gamla frun hade därjämte i detta som i andra fall sitt hufvud för sig, och att förutsäga hur hon skulle komma att handla i en viss gifven sak, hörde till omöjligheterna. Många hade försökt sådant, men ingen hade hittills lyckats. Otaliga voro också historierna om de öfverraskningar, hvilka hon i dylika fall beredt släkten. Nu var saken den, att Cecilias bref hade tilltalat den gamla. Dess klara, enkla ton, fri från alla öfverdrifter och allt, som kunde kallas känslosamhet, hade väckt genklang hos mormodern, hvilken eljest icke var lätt att göra till lags. Att flickan så resolut vändt sig till henne själf, väckte hos den gamla frun öfvertygelsen, att Cecilia var en kvinna med urskiljning och förstånd. Bara att flickan vågat skrifva på egen hand och därtill skrifva till henne, slog an på mormodern som något ovanligt tappert och modigt. Sådant kunde icke lämnas ur räkningen, när svar skulle afgifvas. Därför dröjde gamla hennes nåd på Malmhyttan länge med att bestämma sig. Hur hon skulle handla och svara öfvervägdes omständligt och noga. »Så hux flux blir väl inte
