— 161 —
bröllopet,» resonerade hennes nåd, »och att lära sig vänta är nyttigt för ungdomen.»
Men när till sist det efterlängtade brefvet afsändes, var det vänligt och kort, nämnde klokt och försiktigt ingenting om, ens att Cecilia skrifvit, ännu mindre om innehållet i hennes bref. Mormodern sände sin dotterdotter endast en enträgen bjudning att snarast möjligt göra ett besök på Malmhyttan och stanna där någon tid samt slöt med vänliga och formella hälsningar till söta far och syster, hvilka på detta sätt under några veckor skulle nödgas umbära Cecilias sällskap och hjälp i hemmet.
När Cecilia mottagit detta bref, klarnade hennes ansikte för första gången under denna långa tid. Icke ett ord fanns där, som kunde tagas ens som antydan om ett löfte. Mycket väl kunde hon tänka sig att mormodern skrifvit så, endast för att få tillfälle att inverka på henne och förmå henne böja sig för faderns vilja. Men så läste icke Cecilia brefvet. I själfva dess ton låg något, som gjorde henne lugn, något kärft vänligt och på samma gång nästan moderligt. Därför kände Cecilia vid läsandet af detta bref, som om en stark hand fattat hennes och lofvat henne stöd. Och hennes instinkt sade henne att just det, att mormodern dels låtit henne vänta så länge,
