— 169 —
behöfva känna något obehag af det beroende, i hvilket han råkat. Men hemligheten var dock icke bättre bevarad, än att man talade om förhållandet i inspektorsbyggnaden, och gårdens folk hade redan börjat undra, hvarför brukspatronen på Elfshammar kom så ofta, hvarför han besökte smedjor och magasin och hvarför han gjort ronder i ladugård och stall samt till och med visat sig på ägorna, ja, ända borta vid godsets utgårdar.
Karin lade också märke till, att Fabian Skotte kom oftare än förr, och helt naturligt satte hon detta i samband med de anslag, som förehades mot Cecilia. Aldrig ett ögonblick föll det henne in, att systern skulle komma tillbaka för att hålla bröllop med patron Skotte på Elfshammar. Därtill föreföll henne brudgummen för gammal, Cecilia för ung och det hela till följd däraf overkligt som en saga. Under många kärleksord och ungdomliga utbrott af ovilja mot en äldre man, som ville tvinga sig till en flicka mot hennes vilja, skref Karin därom i de bref, hvilka hon hemligen hvarje månad afsände. Och inom sig darrade hon vid tanken på den dag, då fadern skulle upptäcka, hvarför Cecilia rest, samt att hans äldsta dotter aldrig tänkte foga sig i det öde, som andra tillämnat henne.
