— 170 —
Redan var oktober månad förbi, och den första snön hade fallit. En storm med häftigt regn piskade emellertid bort snön från träd och mark, och i hela dagar rasade blåsten i de våta skogarna. Midten af november var inne, och för hvar post, som kom, granskade Magnus Brandt väskan, otålig att höra ett ord om dottern och resultatet af denna resa, af hvilken han väntat sig allt godt.
Då anlände en onsdag i november ett tjockt bref med posten. Magnus Brandt igenkände svärmoderns handstil, och länge vägde han brefvet i sin öppna hand. Det syntes honom icke båda något godt, att ett så utförligt bref kom just nu, när han redan väntade dottern. Vid skenet af den gamla oljelampan med bronsfoten bröt han kuvertet, och när han framtagit dess innehåll, höll han två bref i sin hand. Det ena brefvet var från dottern, och Magnus Brandt genomgick hastigt detta. När han läst det till slut, blef hans ansikte eldrödt, och med ett rop af vrede och smärta slängde han det ifrån sig. I uppror gick han fram och åter på golfvet för att återvinna väldet öfver sig själf. Det andra brefvet bar svärmoderns stil, och efter genomläsandet af Cecilias skrifvelse behöfde Magnus Brandt samla sig en stund, innan
