— 9 —
hängde samman med förmågan att lefva för andra och för en idé. Resignation fanns ej mycket af, men familjekrönikan bevarade dock äfven denna egenskap som ett släktdrag.
Familjekrönikan berättade nämligen, att Skogaholm varit den plats, hvilken städse samlat släkten. Och släktkänslan var hos alla, som hette Brandt, utvecklad, så att den Brandtska släktkänslan blifvit till ett ordspråk. Därför hade de gamla familjeporträtten samlats på Skogaholm. Förr eller senare hade de samlats där, liksom ättens medlemmar städse plägat förordna, att Torsby kyrkogård en gång skulle mottaga deras jordiska kvarlefvor. Men familjekrönikan berättade också, att i den Brandtska släkten hade funnits två slags folk. Somliga hade af ärelystnad, vikingalynne eller njutningsbehof drifvits ut i världen. Som krigare hade de tumlat om med nöjet och faran, som diplomater gästat kontinentens hof, som ämbetsmän fått titlar och rang samt främmande för den bygd, från hvilken de utgått, lefvat hufvudstadsbons jäktade och förfinade lif. Dessa porträtt var det, som prydde väggarna på det gamla familjegodset, och dessa voro släktens stolthet och ära. Män och kvinnor nämndes däribland, män, hvilka bländat världen med talanger eller mod, kvinnor, hvilka
