— 180 —
öfver den olyckliga hjorten. Karin anade icke, att ett stort konstverk gick igen i det stela mönster, hvari Ruijsdaels dikt om ekskogen blifvit omflyttad. Hon gladde sig blott åt bilden, sådan den under hennes flitiga händer växte fram, och på den punkt af mönstret, dit hon nu hunnit, räknade Karin på stramaljen samvetsgrant de fina stygnen, så att det bruna och hvita skulle mötas riktigt och rätt på den främre hundens hufvud.
Karin satt uppe och sydde, och på kakelugnskransen slog den lilla pendylen redan elfva klingande slag. Nu sof hela huset. Nu var Karin alldeles ensam. Aldrig kände hon sig så fri och väl till mods som då. Förtroget och välbekant var henne allt, och de stora rummen, som lågo i mörker, skrämde henne ej. Så hade hon vant sig att sitta, allt sedan systern for, och så kände hon sig lycklig med sina minnen och sina förhoppningar. Hela den lilla värld, hvilken hon gömde, syntes henne då rikare än eljest, just emedan allt rundt omkring var så tyst. Då blef denna värld hennes egen på ett innerligare och varmare sätt, än när dagsljuset kom och skrämde de skygga drömmarna undan.
Rundt om byggnaden hörde Karin nattvaktens steg, och genom fönstren, hvilka långt
