— 181 —
borta i våningen lågo i mörker, såg hon glimtarna från hans lykta, som bars förbi och försvann. Så lugn och väl till mods som eljest kände sig Karin emellertid denna afton ej. I ensamheten kunde hon icke glömma fadern, ej heller den kufvade vrede, som glänst i hans blick, då han gick henne förbi, och alltsom visaren på pendylen flyttade sig närmare tolfslaget, växte Karins oro. Tills sist blef hon trött att sitta nedlutad längre och steg därför upp. Ännu en stund betraktade hon sitt arbete, såg granskande på det, som var färdigt, och räknade hastigt öfver det hon ännu hade kvar. Därpå lade hon hop alltsammans och ämnade just släcka lampan, då hon plötsligt spratt till. Ett aflägset ljud som af trampande steg hade nått hennes öron. Karin stod stilla och lyssnade, och hon visste först inte, hvad det var hon hört. Mörka lågo rummen framför henne, liten och maktlös såg lampan ut, där den brann på sybordet, mörkret började växa och skrämma, och ovan vid denna känsla lyssnade Karin på nytt efter det ljud, hon hört. Ljudet upprepades icke, och just därför blef hennes rädsla så mycket större. För att betvinga den tog hon lampan i hand och gick genom rummen. I matsalen ställde hon lampan ifrån sig och såg ut i den mörka
