— 189 —
saknade han kraft. Och det som förr varit, steg upp som gråa spöken omkring honom. Allt tyckte han sig hafva skänkt bort och intet fått tillbaka. Sina döttrar hade han gifvit, allt hvad en ensam man kan och förmår. Öfvergifven och utblottad satt han därför nu, och ingenting hade han kvar, som kunde skänka honom glädje.
Med tillfredsställelse tänkte han blott på ett, och det var nu som alltid, att han gjort sin plikt. Med styrkan nära nog af en fix idé genomträngde honom denna tanke. Lugnt öfvervägde han hvad han sagt sin dotter, och var glad, att hon kommit, så att hon om också sent fått höra den sanning, hennes ungdomliga sinne behöfde. Ett ögonblick hade Magnus Brandt varit nära att glömma sig. Det var när han såg sin dotters ansikte stelna af skräck och förtviflan och han anade, hur kvinnohjärtat inom barnet led. Nära var det då, att han glömt sig och låtit sitt eget hjärta tala. Men i sista ögonblicket hade han kufvat den rörelse, som varit nära att öfvermanna honom. Redligt och allvarligt hade han öfvervunnit frestelsen, och så hade plikten äfven denna gång segrat till sist. I den tanken fann Magnus Brandt sin tröst, och emedan den behärskade
