— 188 —
trossbottnarna, slå två, tre och fyra slag. Därefter domnade hon till sist bort och drömde, att hon gick i en nejd, där hon aldrig varit förr, och sökte efter Sigfrid Björnram. Ingen människa mötte hon, som hon kunde fråga, och ingenstädes såg hon ett spår af den, hon sökte. Dock visste hon hela tiden, att just där hon nu stod, hade han nyss gått fram, och därför blef hennes ångest i drömmen så stor, att stora svettdroppar pärlade på hennes panna, när hon vaknade.
»Hvar är jag?» tänkte Karin först. »Och hvad har händt?»
Långsamt veko drömmens skuggor, och omkring sig igenkände hon alla de välbekanta föremålen. Sara hade ännu icke kommit för att väcka, i rummet var kallt, och ingen brasa flammade i kakelugnen. Genom fönstret, där hon glömt att fälla ner rullgardinen, såg hon luften full af hvita flingor, som yrde omkring och föllo ner. På fönsterblecket låg redan en fast, tät hög af hvit snö, som steg upp emot rutan. Då mindes Karin allt, som händt, och föll i gråt.
Sedan dottern lämnat honom, hade Magnus Brandt också setat ensam uppe denna natt. Bittert som aldrig förr hade lifvet synts honom. I det som var kunde han intet ändra. Därtill
