— 191 —
lärdom af den här historien, nästa gång man betror dig något.
Därmed kom Fiskar-Anders ut i förstugan, och när han länge fumlat med de våta stöflarna och ändtligen fått dem på sig, gick han kutryggig ut genom den stora dörren och nedför stentrappan, grubblande på, hur han skulle förklara detta för hustrun, som var svår nog ändå att göra till lags, och inom sig förbannande snuset och brännvinet, som lockat honom. Men mest grämde det honom att inte vara betrodd längre. Det var en skam att bära, och den bet hårdare än både grämelsen öfver förtjänsten, som gått all världens väg, och fruktan för hustruns vrede och tårar.
Efter Fiskar-Anders kom turen till Sara, och ehuru Magnus Brandt gent emot den gamla trotjänarinnan, som rätt och billigt var, måste iakttaga större hänsyn än mot det afskedade postbudet, så fick dock äfven hon sina fiskar varma, och så rasande var brukspatronen, att gamla Sara måste uppbjuda all sin själfbehärskning för att med lugn åhöra de förebråelser för bristande påpasslighet och vaken omsorg om huset, som hon fick uppbära. Detta lyckades henne dock. Tyst och med sammanknipna läppar stod hon framme vid skrifbordet och åhörde husbondens vreda ord och de
