— 192 —
kraftuttryck, hvarpå icke sparades. Först när Magnus Brandt dundrat sig trött, försvarade sig Sara. Ingenting hade hon hört, ingenting sett. Det var brukspatrons egen befallning, att fröken Karin skulle hålla fänriken sällskap. Den hade Sara åtlydt, som det ägnar och anstår en ringa tjänarinna, hvilken lärt sig att lyda utan alla resonemang. Att hon sett kuvertet med ringen, som Karin hämtade den morgon då fänriken rest, förteg Sara visligen. Den hemligheten gömde hon, denna gång kanske mest för sin egen skull, bland alla de väl förvarade dylika, som hon städse gömt bakom sina gamla läppar, hvilka lärt sig att både tala och tiga i rättan tid. Och så väl förstod Sara lägga sina ord, att Magnus Brandt till sist blef lugnad och nära nog kostade på trotjänarinnan en half ursäkt, innan hon gick. Med räddad ära och betydligt lättare om hjärtat, än hon kommit, återvände Sara från detta samtal till sina sysslor, utan att låtsa märka den nyfikenhet, hvarmed det öfriga tjänstfolket sökte framlocka förtroenden om samtalets förlopp, som hvar och en visste aldrig skulle vankas. Att samtalet i alla händelser aflupit till Saras förmån, det kunde emellertid alla märka, och det stack den gamla heller icke under stol med.
