— 194 —
gick han i hemlighet upp på dotterns rum och företog en formlig husvisitation, genomsökte garderob, hyllor och lådor, ja, till och med det lilla skrinet af rosenträ, som stod på byrån. Då han intet fann, gick Magnus Brandt lugnad ned, och det var ej utan, att han blygdes inför sig själf för sin öfverdrifna misstänksamhet.
Denna husvisitation hade kunnat gå lätt och obemärkt för sig. Ty på förmiddagen var Karin icke hemma, och hvart hon gått, visste ingen. På morgonen hade hon nämligen mött Fiskar-Anders, när han kom från samtalet med brukspatronen, och af honom hade Karin fått höra, hvad som händt honom, därför att han varit beskedlig och dum och gått olofliga ärenden åt andra. Karin fick gråten i halsen, därför att hon gjort så mycket ondt, och kom i samma stund att tänka på sina kära bref. Som en hjälp från höjden föreföll det henne, att fadern icke frågat efter dem. När hon så kom in i förstugan hörde hon ditin faderns vreda röst, när han förhörde gamla Sara, och utom sig af fruktan sprang hon upp på sitt rum, tog fram alla brefven ett efter ett, räknade dem noga och stack dem sedan ned i klädningsfickan, som blef tjock och tung. Hur det gick, och hvad som än måtte hända, brefven måste hon rädda. Det var ju det enda,
