— 193 —
Efter samtalet med Sara återstod för Magnus Brandt ännu en plikt att uppfylla. Att dottern inlåtit sig i en kärleksförbindelse var redan i och för sig betänkligt nog. Han visste emellertid, att älskande, som icke kunna få råkas, pläga meddela sig med hvarandra genom bref, och ehuru Magnus Brandt i det längsta ej ville tro, att hans dotter glömt sig ända därhän, fann han det dock klokast, om han äfven i denna punkt skaffade sig visshet. Att Sara härom sagt sig ingenting veta, lugnade ingalunda den bekymrade fadern, och att direkt fråga dottern, förbjöd honom både grannlagenhetskänslan och eftertanken. »Bäst är att ej väcka den björn, som sofver», tänkte Magnus Brandt. Ännu mindre kunde det falla honom in att i en så ömtålig sak, hvilken rörde familjens heder, skaffa sig visshet genom att utfråga Fiskar-Anders, hvilket eljest legat nära till hands. En sådan förtrolighet kunde vara på sin plats med gamla Sara, hvilken intog sin särskilda ställning i huset, men passade icke att utsträcka längre ned på den rangskala, hvilken strängt och noga uppehållits i alla tider. Magnus Brandt föredrog både för sin egen skull och för dotterns att lita på sig själf och ej inblanda främmande. »Har brefväxling ägt rum, måste brefven finnas kvar», resonerade han. Därför
