Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

XVII.

Ensam med Magnus Brandt ser Karin den långa vintern gå. Julen kommer, och ändå blir det icke jul. Snön ligger hvit och vintersolen gnistrar däröfver. Muntert ljuda bjällrorna på landsvägen, och vid stora kälkbacken bortom bruket leka barnen.

Men för Karin blir det, som om ingenting, af hvad hon ser omkring sig, ägde verkligt lif. Till och med de dagar, då hon förmår sjunga och glädjas som förr, äro så få, att hon kan minnas dem länge, tänka tillbaka på dem och undra, hur allt kunnat bli så olika, mot hvad det en gång var. Karin går ensam och väntar bref. Men när brefvet kommer, läser hon det icke med samma glädje som förr. Och när hon skall besvara det, känner hon sig till mods som en tjuf, hvilken fruktar för upptäckt. Sorgligt blir det hon skrifver, ty sorgliga ha hennes egna tankar blifvit alltsedan den dag, då hennes