— 199 —
hemliga lycka blef röjd, och när hon afslutar brefvet och skall afsända det, då är hennes hjärta tungt, och hon gråter. Karin ser sig ingen dager längre. Allt som händt är för mycket för henne att bära ensam, och ingen har hon att tala med, ingen, som kan säga henne ett ord till glädje eller tröst. Den hemlighet, hon bär på, har blifvit henne tung som en börda, och lång synes henne väntan, lång som vintern, lång som hvarje dag, hvilken är full af oro, längtan och nya kval.
Ett bref kommer till Karin från Cecilia. Det är lugnt och raskt, på samma gång fullt af vemod visserligen, men dock så starkt och hoppfullt.
Det slutar så:
»Far vill icke se mig ännu. Jag har skrifvit och bedt honom, men han vill icke. Mormor är mycket god mot mig, och så länge jag vill, får jag stanna här. Jag kan inte lefva, om jag dag för dag måste känna, att jag icke är någon till nytta. Det har jag sagt mormor, och hon har förstått mig. Aldrig har du sett något likt mormor. Först tror man, att hon vill bitas, men lär man känna henne, märker man att hon har ett hjärta af guld. Några mil härifrån bor en gammal kapten Brandt med sin fru. Du har kanske aldrig hört talas om
