— 202 —
öfver henne liksom öfver systern. Och när hon hör, att fadern icke kan förlåta systern, som dock ingenting annat gjort än motsatt sig hans vilja, då vaknar en ny skräck inom Karin. »Far kommer aldrig att förlåta mig», tänker hon. »Allt ondt tror han om mig.»
Karin fruktar fadern, men på samma gång älskar hon honom som aldrig förr. Det är som om hans vrede, hvilken hon känner hvila öfver sig, ökade hennes kärlek. Hon gör allt hvad hon kan, och allt hvad hon vågar, men Magnus Brandt synes icke märka något. Tysta förflyta måltiderna, och numera går han sällan ut. Nästan hela dagarna tillbringar han på sina rum, och hvad han där gör, vet ingen. Men går man förbi hans dörr, hör man hans steg trampa golfvet därinne, och från gården kan man se, hur han länge står grubblande vid fönstret, där termometern hänger.
Blott när Fabian Skotte kommer, klarnar han upp och blir sig lik som förr. Stram och putsad, med halsduken i prydlig knut och peruken framkammad i sirliga husarkrokar under tinningarna sitter han till bords, och allt det bästa huset förmår skall bullas upp. Fabian Skotte är älskvärd, som om ingenting händt, och Karin undrar öfver, att han icke synes sörja Cecilia. Vänlig och godlynt kommer han,
