— 203 —
klokt och muntert, som hade ingen sorg träffat honom, flyter hans tal, och Karin gläder sig hvarje gång åt gästens besök, emedan då något af den tyngd, som trycker både fader och dotter i deras ensamhet, faller undan. Det är, som om något af trygghet och trefnad följde med Fabian Skotte, säker på sig själf och snabb i arbete och handling som han städse är.
Mest gläda dessa besök Karin, därför att fadern då blir en annan. Ty knappt är gästen borta, faller Magnus Brandt åter samman, och aldrig ser Karin så skarpt hur gammal fadern blifvit som efter dessa besök. Lutad går han ute och inne, och det ser ut, som trefvade hans fötter på marken efter stöd. Häftigt och uppbrusande är hans lynne, den minsta småsak är nog att framkalla hans vrede, och det finns dagar, då ingen vågar tala honom till. Värst äro de dagar, då posten väntas. Genom Fabian Skottes försorg kommer den numera hvarje vecka. Dubbelt så ofta som förr går Magnus Brandt och väntar på bref, som aldrig komma, eller fruktar, för dem han får. Aldrig går dagen, då Cecilias och svärmoderns bref anlände, ur hans minne.
Karin har kommit så långt nu, att hon förstår detta. Men det hon förstår, hjälper henne ej, endast trycker henne djupare ned.
