— 206 —
vetat, att något nu måste komma, något som rörde hennes väl och ve, något, som hon ville fly men icke kunde.
Karin förstod, att hon måtte ha svarat något. Ty fadern gick utan att säga något förbi henne och satte sig i soffan.
— Jag har något att säga dig, sade han. Men orden tycktes ej vilja komma öfver hans läppar. Till sist vinkade han dottern till sig, såg henne in i ögonen och fortfor:
— Jag ser att du förstår mig. Och det är naturligt nog. Du är ju stora flickan nu. Och du har ej kunnat undgå att märka det. Det är om Fabian Skotte, jag vill tala.
Så började denna söndagsmorgon i september, och mera af det, som då skedde, kunde Karin aldrig erinra sig.
Samtalet måste dock hafva varat länge. Ty det är redan långt lidet på förmiddagen, och Karin har gått direkt från fadern och ut. Så länge hon lefver, tycker hon sig skola minnas hans röst, som ropade »Karin». Så länge hon lefver, skall hon komma att minnas, hur hans ansikte darrade, när han nämnde Fabian Skottes och systerns namn. Hon måtte ha svarat något, gifvit något löfte. Ty hon ser ännu, hur faderns ansikte ljusnar, känner hans hand stryka sitt hår. Eljest är det hela en
